Vissa höstdagar är speciella. Då löven ännu blivit bruna utan behållt lite av de färgsprakande kulörerna. Himlen är klarblå och blåsten återhållsam. Då, om det är lågvatten kan man vid Kastellholmen se det gamla vraket som sägs vara upptäckt så sent som 2013. Jag har sett det sen barnsben men 2013 var det ovanligt lågt vatten så det blev extra synligt. Nu har jag fuskläst på nätet om det men innan dess, långt och länge innan dess var det ett mysterium man kande drömma över.

Stenfyllt för det ha utgjort nån form av brofundament. Det vi ser är den absoluta botten. Bland stenarna lär ligga 7 kanonkulor som rostat samman med stenarna.

2013 gick en o annan ut på det. Nu får det nöja sig med befjädrade gäster.

Ett vrak, en blå himmel och färgsprakande träd vid horisonten. Nåja, längs Skeppsholmen då.

Vore ju kul om man kunde klura ut lite om detta som syns, också det vid lågvatten utanför Tranholmen i Lilla värtan.

De tre sista är shanghajade från nätet bl a från http://gunnarandren.blogspot.se/

 På tal om vrak...

Vill någon läsa lite mer om detta finns en artikel på wiki:

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96rlogsfartyget_vid_Kastellholmen

Bild: Holger.Ellgaard

Funäsdalen

Jodå.
Jag är en norrlandsromantiker. Vidderna och himlen. Härjedalen lockar extra då landskapet inte har så stor befolkning. Man går igenom huvudelen av byn Funäsdalen på en tio minuter, säg en kvart så där. För en stadsråtta är säkert kvällarna ren tortyr men jag gillar det. Tystnaden. Älven nedan och fjällen ovan vid horisonten.

Utmärkta cykelvägar trots de myckna uppförsluten men som följs av de myckna nerförsluten. Hyr ingen cykel där bara. De har bara mountainbike rollsar. Säker bra om man vill vandalisera skogsstigar men till en långcykling på vägen... T ex den mellan Tänndalen och Funäsdalen

Sen finns det ju fina saker vid sidan av vägen och pastorala. Kom jag på ett sätt att jobba hemifrån skulle jag flytta upp.

Pastoralt. På med Beethovens 6:a

Yes. Da. Jawohl. Ha(n) Ji. Tveklöst ja.

På vattnet.

Vatten.
allt är vackert vid eller rent av på vattnet.

Små saker. En flock änder.

Stora saker. Flott besök. Kommer ni i håg när det varje sommar låg fartyg på strömmen från andra länder.

Flottbesöken byggde broar. Dock slår ytterst få denna. Länken mellan Årsta och Södermalm.

Smörasken

Också ett namn. Det har legat där i omkring 300 år och alla som någon gång åkt till Finland eller liknande rutt har sett det. Lite lagom eftersatt. Kanske på fel sida av oxdjupet. Jag tog mig dit en dag och blev mäkta imponerad. Tegelestenar rasar från ytterväggarna men jag fick intrycket av en långsamt pågående renovering när jag var inne. Inne? Jo, dörrarna var vidöppna så jag gick in. Vackert, nästan sakralt.

De där lite "vilda" delarna av Värmdö är fantastiska och även denna del känns lite bortglömd trots de myckna aktiviteterna med litet hotell nära och småaktiviteter nedanför.
Väl ute igen fick jag en brutal påminnelse om den verklighet jag befinner mig i.

Militärt har det varit länge. Och länge har det varit avvecklat. Somliga kallar det militär nedskräpning. Jag kallar det militär historia.

Höstmörker

Det blir mörkare tidigare nu. Men det går bra ändå för där lyser en lampa upp min väg. Svagt, svagt men nog ändå. På något sätt finner jag vägen hem.

Högt flygande planer

Jag fick en idé om att plåta ett bergsbrott en helg när ingen var där. Lite mäktigt att vara omgiven av branta berg och mäktiga maskiner. Då får jag se en riktig paradvåning.

Det har alltså varit nåt militärt här. Kul men vad bevakade den därifrån?

Det blev mörkare, jag lär mig aldrig så det blev en hemfärd. Maskinerna och brottet då? Okej.

De kanske maskade på jobbet så det behövdes lite övervakning. 

Återblick.

1979 åkte jag till Indien för andra gången. Första gången ajg åkte dit visste jag inte ens vad Taj Mahal var. Dock lärde jag mig och vid en resa upp till Darjeeling med försök att ta mig in i Sikkim kom jag att lära känna den tibetanska kulturen. Man behövde tillstånd både för Sikkim och Darjeeling vilket jag inte hade så de skickade vänligt iväg mig. Tibet var stängt vid den tiden men då den tibetanska kulturen stammade från Ladack, den tibetanska delen av Kashmir beslöt jag mig för att nästa gång ta mig dit. Jag åkte buss. Om jag minns rätt hade civilflyget dit startat året innan så det var fortfarande ett okänt resmål för de flesta. Nyligen gick jag igenom min flyttkartong emd gamla bilder ajg plåtat. Tänkte digitalalisera hela vilket jag snabbt insåg är ett hästjobb. Nå lite hann jag med. Se och njut av Leh, huvudstad i Ladakh.

Palatset förfallet men ännu ingen ruin. En landskap som var kargt minst sagt. Månlandskap med gröna sjöar.

Jag trivdes som fisken i vattnet. Människorna var underbara men jag som den spoling jag var förstod ju inte deras aversion mot att bli fotograferade.

Kontrasten mot mitt vintriga Sverige för en månad sedan. 35 år. Jag lever ännu. Jag vill åka tillbaka till Leh och Ladakh men jag lever på minnen och Indien har förändrats. Muslimerna från Kashmir bråkar med buddhisterna, lamaisterna från Ladakh och överallt är armén närvarande. Jag vet inte om jag har modet att låta mina minnen krossas.