I dag har det i Stockholm varit en helt fantastisk dag. Denna tillbringade jag på cykelsadeln under en rolig rundtur i Igelbäckens naturreservat. Där finns allt. Den lilla bäcken som givit namn till reservatet,  lite av landet känsla (stanna gärna till på överjärva gård) och för grabbarna i familjen lite bunkrar o grejer från den tiden militären skrämde slag på folk o fä. Där fick jag till min stora glädje se en fasan. Oj säger den  världsvane men när jag var ung, yngre var det ju en vanlig syn på djurgården men jag kan inte minnas förra gången jag såg en. Jag bor i världens bästa huvudstad. Naturen in på knuten och drabbas man naturångest är man i stan på ett huj och kan konsumera bort sin ångest eller hänga med en latte på nåt otrendigt trendställe. Ni vet ett sånt där man vara trendig på utan att det känns så...
Bilderna är från hösten för jag missade att plåta idag.

Höbärgning...

Tudelad

Vi har två öron, två ögon, två näsborrar, bara en mun men den leder till två lungor, två njurar och de flesta av oss trivs i tvåsamhet. Vi har två fötter att gå med och två händer att fånga någon annans med. Jag har t o m två toalettet hemma. Ändå har jag idag lyssnat på musik som bara kräver ett öra. Jo, det gör ju förvisso mycket musik. Alldeles för mycket kanske. Jag pratar mono istället för stereo. Skivan, jäpp en gammal hederlig vinyl i fråga var Pretty Things: S.F. Sorrow. Den kom väl -67 och då hade man mycket ideer om stereo och psychedelia etc. Stereoskivorna kunde minst sagt låta lite lustigt då. Alla Trummor i ena högtalaren och all sång i andra t ex. Helt klart inga skivor för folk som bara hör på ena örat. En trevlig upplevelse så långt från high-tech att katten vet om den inte snart erkänns som dylik.
Igår läste jag förresten Metro men det behövde jag bara ett öga till... bara en hjärnhalva också. En gång i tiden var den faktiskt rolig. Jaja.