Högt flygande planer

Jag fick en idé om att plåta ett bergsbrott en helg när ingen var där. Lite mäktigt att vara omgiven av branta berg och mäktiga maskiner. Då får jag se en riktig paradvåning.

Det har alltså varit nåt militärt här. Kul men vad bevakade den därifrån?

Det blev mörkare, jag lär mig aldrig så det blev en hemfärd. Maskinerna och brottet då? Okej.

De kanske maskade på jobbet så det behövdes lite övervakning. 

Återblick.

1979 åkte jag till Indien för andra gången. Första gången ajg åkte dit visste jag inte ens vad Taj Mahal var. Dock lärde jag mig och vid en resa upp till Darjeeling med försök att ta mig in i Sikkim kom jag att lära känna den tibetanska kulturen. Man behövde tillstånd både för Sikkim och Darjeeling vilket jag inte hade så de skickade vänligt iväg mig. Tibet var stängt vid den tiden men då den tibetanska kulturen stammade från Ladack, den tibetanska delen av Kashmir beslöt jag mig för att nästa gång ta mig dit. Jag åkte buss. Om jag minns rätt hade civilflyget dit startat året innan så det var fortfarande ett okänt resmål för de flesta. Nyligen gick jag igenom min flyttkartong emd gamla bilder ajg plåtat. Tänkte digitalalisera hela vilket jag snabbt insåg är ett hästjobb. Nå lite hann jag med. Se och njut av Leh, huvudstad i Ladakh.

Palatset förfallet men ännu ingen ruin. En landskap som var kargt minst sagt. Månlandskap med gröna sjöar.

Jag trivdes som fisken i vattnet. Människorna var underbara men jag som den spoling jag var förstod ju inte deras aversion mot att bli fotograferade.

Kontrasten mot mitt vintriga Sverige för en månad sedan. 35 år. Jag lever ännu. Jag vill åka tillbaka till Leh och Ladakh men jag lever på minnen och Indien har förändrats. Muslimerna från Kashmir bråkar med buddhisterna, lamaisterna från Ladakh och överallt är armén närvarande. Jag vet inte om jag har modet att låta mina minnen krossas.